.

Jag hatar att vara det äldsta barnet. jag hatar att det verkar som om min mamma och min syster fortfarande sitter fast i navelträngen medans jag inte ens existerar. jag hatar att min mamma ALDRIG någonsin har frågat hur jag mår eller vad som händer i mitt liv. jag hatar att jag står min mormor närmare än vad jag gör med min mamma. jag hatar att min pappa aldrig hör av sig. jag hatar när folk skryter om hur mycket dom älskar sina föräldrar och att dom kan prata om precis allt. jag hatar att jag ALDRIG kommer kunna säga "jag har haft världens bästa uppväxt och jag står mina föräldrar så himla NÄRA".

Jag tror jag skulle kunna klara mig bättre själv. helt övergiven. jag blir så jävla ledsen och besviken, och innerst inne mår jag så jävla dåligt och det gör jag varje gång jag är ensam. när jag hittar på saker kan jag koppla bort det och tänka på annat. just DÄRFÖR försöker jag undvika att sitta hemma. synd då att folk är tråkiga och ospontana.